Bild: JOHNNY SAMUELSSON
Mitt i verkligheten. Ockie Nidsjö är till vardags lärare och föreståndare vid Fria målarskolan. Han är dessutom konstnär och poet som precis har givit ut boken ”Verklighetsförlust”.
Mystiska möten på tåg
Ockie Nidsjö ger ut bok om inre och yttre resor
Jag träffar Ockie på hans arbetsplats, i ett litet, lätt stökigt kontor på Fria målarskolan där han är lärare och föreståndare.
Egentligen borde vi ha setts på ett tåg eller åtminstone en perrong. Det hade varit en mer passande miljö för att prata om hans nya bok. Men tiden är som vanligt knapp och vädret i februari är inte direkt inbjudande.
Det är en dryg vecka sedan jag senast såg Ockie, då han vann i Poetry slam på Tre hjärtan. Det blev en tillställning som utlöste kraftiga reaktioner: två kvinnor ringde mig på tidningen och klagade på Ockies ”vulgära språk”.
Det var främst en - i mina öron fullständigt harmlös - samlagsskildring som de var sura på.
- Det där är bara fjantigt. Man får använda vilka ord man vill. Det är publiken som avgör om det har gått för långt, säger Ockie.
Han har en helt annan tolkning av ordet ”vulgär”.
- Det är när man är ensidigt moraliserande och intar en närmast demagogisk attityd. Om jag moraliserar i mina dikter gör jag det alltid med självironi.
Nåväl, nog om detta. Över till ”Verklighetsförlust”, en bok med 28 sidors dikter, bilder och en novell som Ockie precis har givit ut.
- Det känns som en bra form, en helhet i och med att allt utspelas på tåg.
Dikterna skrevs i april 1997 under en period när Ockie ofta åkte tåg mellan Göteborg och Stockholm.
- Efter ett tag kunde jag utsikten och fick hitta på något annat.
Jag förstår vad Ockie menar. Jag har själv ofta åkt samma sträcka och behöver bara blunda för att se vissa saker framför mig. De små samhällena och de bländande vackra sjöarna mellan Göteborg och Alingsås, den trista och kala Västgötaslätten, och hur allt blir lite bättre i Södermanland med sin grönska och sina mäktiga herrgårdar...
Men Ockie tycker tvärtom:
- Sörmland är tråkigt, bara en massa skog. Och jag gillar Västgötaslätten, det känns som om landskapet öppnar sig.
I ”Verklighetsförlust” iakttar Ockie sina medpassagerare, främst de kvinnliga, till exempel ”den där tjejen på TV-sporten/som jag beundrat i så många år”.
- Några personer i boken är verkliga, andra är påhittade.
En fiktiv gestalt är mannen som har fått ge namn åt bokens novell, ”Slim”. Han driver ett bingo-motell.
- Slim kunde vara verklig. Det stiger alltid på en massa märkliga typer i Västergötland.
Det är som vanligt mycket humor med i Ockies poesi. Ibland kan jag tycka att det är för mycket av det goda och att han döljer sig bakom alla absurditeter.
- Visst. Den risken finns alltid. Humor är livsfarlig, man riskerar hela tiden att gömma sig. Men jag är medveten om den sidan. Även om jag låter orden flöda från det undermedvetna kan jag analysera dikterna efteråt. Det är aldrig rent nonsens.
Ockie växlar mellan rimmad och obunden poesi. Han säger sig ha skapat ett eget versmått, ”Hendrixameter”, som är influerat av Jimi Hendrix sätt att spela gitarr.
- Han kan köra några verser med bundna solon, men sedan utvecklas allt plötsligt helt fritt för att åter landa i metern vid slutet av låten. Lyssna på ”Stone free” från en Band of Gypsys-platta som kom för några år sedan. Den är helt suverän.
Just nu jobbar Ockie och konstnären Mikael Ericsson med poesi och musik till en cd. Titeln är ”Sensationellt motstånd i ultrabuketten”.
- Men det blir inte dikter ackompanjerade av musik. Jag läser och sedan spelar han en trudelutt, ungefär som i ett Sommar-program.
”Verklighetsförlust” är tryckt i 500 exemplar och Ockie säljer den vid Poetry slam-kvällar, till människor han möter och i stans bokhandlar.
- Jag skriver gärna fler böcker. Jag vill ge ut sammanlagt fem innan jag kolar.
Det finns många resor kvar att göra, men tyvärr har chanserna till poetiska uppenbarelser blivit mindre på dagens tåg.
- Restaurangvagnarna har bara ett fåtal sittplatser och ger ingen riktig möjlighet till möten. Det är sorgligt, säger Ockie.
Nej, snart är det väl bara i nostalgiska tillbakablickar man kan minnas magiska ögonkast i en restaurangvagn, medan tåget dunkade fram genom den dystra granskogen.
Eller som Ockie skriver:
En mycket vacker negress
sitter vid samma bord som jag
späd, mörkt lockigt hår
hon bär en tunn svart tunika
Hon tittar ut genom fönstret
(det är väl egentligen det hela)
PER KÅGSTRÖM
Hallandsposten den 9 februari 2002
Ockies ordflöden tog hem finalen
Årets första Poetry slam hölls på Tre hjärtan ”Att vara poet/ med en förmåga att genomskåda allt/ är verkligen/ tough shit/ och leder lätt till hybris”. Detta enligt Ockie Nidsjö som på onsdagen vann årets första deltävling i Poetry slam.
Onsdagskvällen var blöt och hård. Svart regn föll över Halmstad och Hammers förlorade igen, denna gång mot Mora. Men på Tre hjärtans övervåning var det tryggt och varmt, när tio halländska poeter läste sina verk och försökte beveka jurygrupperna. Det var första gången som tävlingen hölls på Tre hjärtan. Tidigare har man hållit till i en betydligt stökigare pub, men här härskade ett lugn över stora bord med ljusröda dukar och stoppade stolar. Mera herrskapssalong än krog. Detta var på gott och ont. Publiken var tyst och koncentrerad och vartenda ord nådde fram, men samtidigt kan man sakna pubmiljön där det plötsligt kunde välla in ett fyllegäng som var helt ointresserat av poesi. Ibland uppstod rätt roliga möten.
- Jag föredrar en pub där man kommer närmare publiken. Jag vill stå på golvet och inte på en scen. Jag är emot all förhöjning av poesin, säger Ockie Nidsjö. Nåväl, Tre hjärtan fungerade också alldeles utmärkt som scen för den halländska poesin. Det blev också många dikter under kvällens lopp, när så många som tio poeter ställde upp. De flesta var välkända ansikten i Poetry slam-kretsar. Här fanns de äldre diktarna som med rimmade verser gav humoristiska inblickar i åldrandets villkor: ”tänderna borstar man/bägge två”, skaldade Ingemar Svensson från Varberg. Anna-Lisa Lindqvist låg synnerligen väl i tiden när hon hyllade olika Astrid Lindgren-figurer och Susanna Hillbom läste en dikt som var tillägnad en annan poet: Alf Hambe. Detta var dock inte damernas afton. Samtliga fyra kvinnor hade röstats bort när det var dags för semifinalerna. Där överraskade Andy Duggan - som annars brukar läsa rytmiskt och dramatiskt på engelska - med en svensk text. I den humoristiska ”Badjävlar” gick han hårt åt turisterna som invaderar Halmstad på somrarna. ”Fy fan, vad jag hatar de jävla 08-orna”.
Ockie Nidsjö, konstnär och poet från Halmstad, kontrade med ytterligare ett av sina absurda, ordflödande alster där han bland annat tog heder och ära av alla reggae-fans, ”en musikform för imbecilla idioter”. Resultat: Ockie gick till final. I semifinal nummer två var de bägge duellanterna betydligt mer stillsamma. Cenneth Fägermo bjöd på en snygg hyllning till Johan Ludvig Runeberg - i klassisk stil - men det var Marcus Ridung som gick vidare, med sin lågmälda ”Må min glädje vara”. Marcus var en av få poeter denna kväll, vars dikter var orimmade och djupt allvarliga. Så var det också i finalen där han avslutade med stroferna ”det är inte ord/ det är närvaron av förlorad kärlek”.
Ockie Nidsjö var dock i högform denna kväll. Jag har aldrig hört honom läsa bättre och han tog hem spelet med en dikt, där han bland annat allitterade på bokstaven f.
- Idealet är när orden flödar som i drömmar, ocensurerat, säger han själv. Detta får de chans att göra vid bland annat vårens final den 24 april på Tre hjärtan. Innan dess är det ytterligare sju deltävlingar runt om i Halland, där många av onsdagskvällens poeter lär dyka upp igen.
PER KÅGSTRÖM
Hallandsposten den 31 januari 2002
Infall och utfall i poesisamling
För den som väljer att publicera sig i ”Flum - tidskrift
för poesi i Halmstad” vankas ”inga honorar, enbart äran”. Så står det
i redaktionsrutan för Flum 5-6/2001, som är senaste utgåvan av den lilla
tidskrift som hängivet publicerat poetiska amatörer, estradörer och entusiaster
med någon sorts anknytning till Halland. Nej, så är det förstås, att skriva
poesi är inget man blir fet på. Men lycklig kanske!? I alla fall har man
chans att komma i kontakt med sitt eget inre genom ”poesin/ det oanade
språket”, som Basia Kaminska vackert uttrycker det i ett av sina bidrag.
Och är inte det värt ganska mycket? Det tycks i alla fall den ansenliga
raden av poesiskrivare, som delar med sig av sina verk helt gratis i det
nya numret av Flum, anse.
Här finns, förutom tre fina kortdikter av nämnda Basia Kaminska, fyra
bidrag på temat ”bildpoesi”, referat från en ”landskamp i poesi” mellan
Sverige och Danmark, reklam för ”poetry slam och produkter”, ”Ophelias
hjärtespalt”, med goda råd till poeter som funderar på att blondera håret,
plus mycket annat kuligt, struligt, tänkvärt och lurigt på temat poesi.
De fyra bildpoetiska bidragen av Lennart Otsa, Johan Svensson, Agnetha
Götesson och Christina Göthesson, som har det gemensamt att de alla varit
elever på Fria Målarskolan i Halmstad, ger det här numret av Flum ett
lyft. Särskilt Otsas semesterhälsningar i ord och bild på mittuppslaget
känns fantasieggande.
Mest humoristisk och salt är nog Margareta Hammar i sin text, som kanske
inte direkt är poesi, men faller inom ramen för det som kallas ”spoken
word” och som brukar bli bäst framfört från en scen. Men ”Innan dejten”
gör sig rätt bra också som skriven text. I den gycklar Margareta, (som
bor i Stockholm och beskriver sig som ”scenartist”), med alla knep som
en tjej måste ta till, förutom skönhetskräm och stilettskor, för att känna
sig både attraktiv och ”känslomässigt öppen” inför en dejt i dessa new
age-tider. Indiandans ”Tänder ljus, rökelse melissa/päron doftande sticka
från Occitaine, tänder hopp, kraft, soppa på spik, lyktan i stallet, sätter
på musik för varierande moods, stärker de inre kvinnliga urkrafterna och
dansar en frigörande indiandans till etnoflöjter från munkar i Tibet för
att stärka mitt gränssättande ifall dejten ikväll känns som ett misstag...”
En hel del kul och inspirerande läsning bjuder Flum alltså på den här
gången. Ibland har materialet en tydlig Halmstad-prägel som till exempel
när Flumredaktören himself, Ockie Nidsjö, skriver en stämningsrik betraktelse
från en sommareftermiddag på Café Rotundan i Norre Katts park. Även om
mycket i tidskriften inte är mer än dagsländor, konstnärligt sett, är
det verkligen roligt att det finns ett forum som Flum som kan spegla poetiska
infall och utfall på vår lokalkulturella arena.
Hallandsposten den 21 januari 2002 ANNA PIA ÅHSLUND
HALLANDSPOSTEN 25 JULI 2002